H A N N A

Onsdag kväll när vi går och lägger oss så känner jag  hur otroligt ont det gör, börjar klocka värkarna och inser ganska snabbt att dom kommer med 12 minuters mellanrum, efter ca en och en halv timme avtar dom lite i styrka och blir glesare och glesare och jag kan äntligen somna...  Jag får sova under natten men vaknar tidigt på Torsdagmorgon och kikar på klockan, 06.20 och värkarna är tillbaka.. Försöker somna om, det går inte så jag kliver upp och går på toa.. Sätter mig och ska kissa men vågar knappt för det gör så ont( kändes som att alla mina inre organ skulle rasa ut). Kissar efter många om och men en liten skvätt,och bökar sen ner mig i sängen igen.. Klockar värkarna som nu kommer med 10 minuters mellanrum.. Ligger kvar så länge jag kan i sängen innan jag kliver upp och ringer då mamma för att berätta hur det känns och hon beordrar mig att ringa in på förlossningen och höra vad dom säger. Sagt och gjort 8.42 ringer jag in och dom ber mig ta två alvedon,käka lite frukost och sen komma in så får dom göra CTG och en undersökning. Jag tackade för mig och la på, kände mig lite irriterad, tänkte att vafan ska jag åka 6 mil in till stan bara för att dom ska kalla mig nojjig och skicka hem mig med bricanyl..? I helvete heller.. Hur som hellst, hjärtat som var ute i garaget och donade kom in och jag berättade åt honom att jag pratat med förlossningen och att dom bett mig komma in på en undersökning efter min frukost för att nu hade dom ändå så mkt att göra där. Jag donade på här hemma och traskade på i min egen takt, gjorde mig klar, käkade lite frukost och sen fick det fasen vara nog, för nu började det minsan minska på minutrarna mellan värkarna,har för mig det låg på ca 7-8 min mellan dom. Vi packade in oss i bilen och gav oss i väg , hjärtat som tog över jobbet att klocka värkarna medans han körde blev nog lite stressad när han såg att minutrarna blev kortare och kortar hela tiden. Vid 11-tiden var vi inne på FL och jag fick lägga mig i en CTG och den var en sån där gammal jävel från typ 1300-talet kändes de som, den registrerade inga värkar och jag kände hur irritationen steg, jag minns att jag tänkte just då ( Om dom jävlarna skickar hem mig nu kommer jag se till att dom för skrapa ner sin personal från väggarna när jag var klar med dom!) Barnmorskan som kom in och skulle göra undersökningen på mig var nästan lite otrevlig och jag kände mig mest bara i vägen och irritationen steg ytterligare lite till.. Hon ber mig dra ner byxorna och börjar undersöka mig och säger förvånat " men lilla gumman.. Du är ju öppen 5 cm och tappen är utplånad, här känner jag hur hinnan buktar ut" jag kände sån otrolig lättnad över att jag var öppen så pass mycket det betydde att  våran bebis inte var allt för långt borta,samtidigt som jag brottades med rädslan inför förlossningen.. och då när jag just rest mig upp från "sängen" så hör jag min mamma där ute och hon kommer in,då kom tårarna..

 

Jag samlade mig snabbt och vi fick följa med in till en förlossningssal, dom la fram en sån där extremt sexig rock åt mig och såna där stora läckra nätbyxor tillsammans med en gigantisk blöja! (gulligt karlsson! du är ju fan läckraste bruden i stan när du tagit på dig dom där!) Blev iallafall erbjuden att bada och jag jublade högt när jag fick kliva ner i badet tillsammans med ett gäng lavendelolja.. Härligt, värkarna blev betydligt lättare att ha och göra med och dom avtog till och med litegrann.. Där plaskade jag på i badet, ja i närmare en timme om jag inte är helt ute och cyklar. Jag växlade mellan att bada, ligga i sängen och traska runt med gåbordet.. Nu när värkarna kom blev dom intensivare hela tiden, vet att jag käkade lite och Frugan kom förbi med mat åt hjärtat och en twix åt mig!:D  

(kommer dock inte riktigt ihåg alla klockslag och sånt där,men under dagen hände de ju inte dess mer då jag ännu bara höll på att öppna mig dom sista cm). När jag tog sista badet vid halv sju så låg jag där en hel timme och när BM kom in och sa att vi skulle göra en ny undersökning när jag kliver upp och kanske ta hål på hinnan, höll jag mig kvar i badet ytterligare en stund till.. ( Jag visste att NÄR dom tar hål på hinnan så är det bara en tidsfråga innan krystvärkarna kommer och det betyder att jag kommer ha så jävulskt mkt ondare än vad jag redan hade).. Halv åtta klev jag upp och la mig i sängen igen, jag blev undersökt och hade nu öppnat mig mer..( kommer inte ihåg hur mkt, 8 kanske?)  vid halv nio tiden så gav jag med mig och provade på lustgasen,ångrade mig nästan att jag väntat så länge med den där underbara saken.. Hur som hellst det bestämdes att jag skulle ta hål på hinnan, men det fick bli först efter nio, då de var dags för skiftbyte just då.. Jag frågade henne om EDA:n då hjärtat just pratat med Ida och hon rekomenderade mig och ta den då jag skulle ångra mig annars..( I efterhand är jag jävligt glad att jag tog den!) Vid 22 tiden kom narkosläkaren in och jag som just sniffat i masken med lustgas började tokfnittra när jag såg honom, han var så ooootroligt lik min gammla mattelärare!  ja herregud säger jag bara.. jag fick iaf slangen inplanterad i ryggen och medans dom höll på att ge mig den och jag inte ville annat än gråta (Fruktansvärt spruträdd) låg där och höll hjärtat hårt i handen och pratade med honom, samtidigt som den stackaren fick se sprutan som dom skulle köra in i min rygg.. till och med han såg skräckslagen ut!  När den var satt så dissade jag lustgasen och nöjde mig med EDA:n  då jag börjat må lite dåligt och var törstig mest hela tiden.. Fram till 23 var allting lungt jag var så otroligt avslappnad och då kom dom  in och tog hål på hinnan, och fäste nån sorts elektrodgrejs på Alvas huvud för att kunna mäta hennes hjärtljud under hela förlossningen... lite just före 24 så kände jag hur kissnödig jag var och skulle prompt på toa, fast jag bara småskvättade lite.. SEN mina vänner satte krystvärkarna igång! Vilken jobbig upplevelse! Ja men dra åt helvete vad jobbigt det var, speciellt när hon säger åt mig att jag är öppen ca 9,5 cm och att hon känner en liten kant och jag var livrädd att jag skulle spricka! Hon tröstar mig med att jag får krysta lite grann och att det inte är någon fara..  i ca 50 minuter krystade jag och 00.51 föddes våran helt underbart bedårande lilla Alva! 

Hon vägde 3695g och var 51,5 cm lång

 

Hon var så otroligt vacker  från första stund, inte det minsta skrynklig och 2 helt underbart vackra bruna ögon blinkade mot oss.. 10 fingrar, 10 tår, lagom mycket mörkt hår och ingen kan nog ha varit så lycklig som jag kände mig då! Jag fick henne upp på bröstet och kände hur jag kunde slappna av, nu gjorde ingenting ont längre och jag fick se den lilla lilla varelsen som levt om och härjat inne i min mage under dessa månader. Dom fick sy mig 4 stygn var av 2 som bara var lite ytliga skrapsår och dom andra 2 som inte heller var nån större fara..Just där och då den natten började mitt nya liv, som mamma.

 

 

Finns väl egentligen massor med mer jag hade kunnat skriva in, man missar att skriva en del saker men nu har ni fått en ganska bra inblick i hur det gick.. 

 

 

på Natten där efter vi fått fika och vi fått kika lite på våran Alva så flyttades vi till BB och dit gick jag helt på egna ben, och jag måste säga att jag är förbaskat stolt över mig själv som klarade av förlossningen så bra, och vet ni? Jag trodde seriöst inte att jag skulle komma hem där ifrån med inställningen om att det inte var så farligt som jag hade trott..  På Lördag förmiddag fick vi åka hem, jag ville verkligen bara hem, och ville absolut inte tillbringa fler dagar där, jag menar både Alva och jag mådde bra, jag var bara lite öm då jag skulle sitta ( är jag ännu) och Alva hade inga som hellst bekymmer med något så vad kunde hindra oss? Hem for vi och aldrig någonsin har det varit så skönt att komma hem...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Frågar ni mig så är hon den ABSOLUT VACKRASTE FLICKAN någonsin! <3